Väntar du på ett mirakel i advent?

Tro mig. Jag vet hur svårt det kan vara att sticka ut, på det där sättet som gör att du blir extra sårbar, utsatt och utfryst. Samtidigt vet jag hur det är att hitta stillhet, styrka, glädje, vänskap och kärlek. Först inom och till oss själva, sedan i den yttre världen.

Svårigheten med att ta sig upp när man är nere, särskilt när man ännu är ung, skör och utsatt för den sorts grupptryck som är så vanlig under tonårstiden – när alla försöker följa varandra och ingen egentligen har koll på vart man är på väg eller om de ens vill åt det hållet – är ju att vi för att hitta vår egen melodi, först behöver ta avstånd från alla de som varit våra förebilder. Det gör ont och det går över.

I slutänden är det lite som att klippa navelsträngen och likt Bambi på hal is försöka stå på egna ben. Hur väl du lyckas hänger ihop med din relation till dig själv – och även om dina föräldrar varit med och påverkat hur den relationen ser ut, så är det ju faktiskt så att du redan nu är ensamt ansvarig för vad du gör med den, om den inte riktigt faller dig i smaken.

Det är galet många vuxna som inte har koll på ovanstående och som försöker köpa eller prestera sig till en höjd självkänsla, så passa på att bestämma dig för att du och bara du har rätt att avgöra ditt eget värde och se till att ta chansen att verkligen njuta av livet (och i synnerhet tonårstiden). Du är ditt eget mirakel!

När jag jobbar med att hjälpa andra bygga/hitta tillbaka till sin egen självkänsla, utgår jag från tre enkla mätpunkter:

1. Kan du helt och fullt acceptera ditt nuläge, dig själv, din omgivning och den hand som livet delat dig? Hur bra är du på att acceptera andra som de är, utan att de behöver bevisa något genom sina prestationer? I vilka situationer i ditt liv har du redan upplevt stunder då du utan problem kunnat acceptera saker som de varit?

2. Kan du känna uppriktig uppskattning inför alla dina kunskaper, färdigheter och dina prestationer? Även om jag vill understryka att ditt värde som individ inte är beroende av vad du gör, så finns det ett värde för dig själv i att kunna känna glädje, stolthet och lycka över saker du redan klarat av (om det så bara är att du läst ända hit). Ju mer du tillåter dig att vara glad och tacksam över av det du redan bemästrat, desto mer vågar du spänna bågen och utmana dig själv med nya äventyr.

3. Vad skulle få dig hänförd, förtjust, entusiastisk, vild, förtrollad, begeistrad, tagen? Vad finns det i ditt liv (utöver det faktum att du är född och får vara med om allt det medför) som du tycker är helt fantastiskt? Har du fortfarande tillgång till de känslorna, eller har du redan grävt ner dem i ett försök att ”vara cool” (japp, jag var tonåring på 80-talet) och följa flocken?

Oavsett vad det kallas i dag är det samma slags osäkerhet och rädsla som gör att ungdomar slutar leka och börjar gå runt som botoxbesprutade zombies utan mimik. De ser ut att ha dödligt tråkigt och vet du vad; din mimik, dina gester och ditt sätt att prata (inte bara vad du säger) påverkar faktiskt hur du mår mycket mer än du anar.

När du kan acceptera den du är – här och nu – och samtidigt kan känna dig tacksam och uppskatta allt det du redan klarat av samt känner dig hänförd inför det faktum att du lever… då händer något magiskt. Du blir fri att vara den du är, samtidigt som du glatt kan tillåta alla andra att få vara precis som de är.

Fast det är klart – du kan ju välja att göra som alla andra – och vänta i 30 – 40 år med att komma på det – bara för att slippa sticka ut i mängden 😉

%d bloggare gillar detta: