Kartan är inte verkligheten

Med dagens berättelse vill jag fånga din uppmärksamhet på hur viktigt det är att förstå att vi lever våra liv utifrån de kognitiva modeller (kartor) vi skapat för att tolka vår omvärld. Vi har inte facit, bara vår tolkning av olika händelser. Hur vi väljer att tolka dem (först omedvetet, sedan medvetet) påverkar i högsta grad vilket liv vi lever. För den mening vi ger det vi upplever styr vilka känslor vi får tillgång till och de känslor vi har styr över vilka alternativ vi sedan väljer att agera utifrån.

I min värld finns det ett par valda sanningar som hör ihop med detta och som avgör dina möjligheter att pimpa dina egna tonår. De kommande dagarna ska vi titta lite närmare på dem och hur du kan använda dig av dem i ditt eget liv:

  • kartan är inte verkligheten
  • varje beteende har en positiv intention
  • det är aldrig känslan som är själva problemet utan den referensram du använder för att förklara det du upplever
  • vare sig du tror att du kan eller tror att du inte kan har du rätt.

Men nu över till dagens berättelse.

Det var en gång… en treårig liten grabb som såg sin pappa flytta, för att hans föräldrar hade valt att skiljas. Pappan hade problem med spriten. Pojken hade ett annat problem; att försöka förstå vad han hade gjort för fel, varför han inte dög.

På treåringars vis, trodde han precis som de flesta skilsmässobarn att han var orsaken och att pappan hade haft rätt när han hade vrålat; vad i helvete är det för fel på dig?! när den lilla gossen varit rädd för honom.

Det gick en femårig grabb i förskolan, som älskade tekniska prylar och som lyckades laga sin frökens gamla radio men var vilse bland andra människor. En kille som inte lyckades undvika att få hjärnskakning, när den där isiga snöbollen som han fick kastad rakt i ansiktet, fick honom att falla handlöst baklänges från muren ned på gatan. Samma pojke fick kämpa för att inte få sitt gosedjur uppklippt med sax av två andra barn. Han lärde sig snabbt att varken vuxna eller barn gick att lita på.

Det var en sjuårig kille som började skolan och som inte ens hade hunnit komma in i klassrummet innan han blev punktmarkerad och retad. Han blev tyst. Vågade sig försiktigt på att lämna några fina bokmärken till en flicka i samma klass, men han kunde inte få kontakt. Vännerna han hade, var bland de andra utstötta. De som alltid blev valda sist på gympan och som fick ägna rasterna åt att hitta på lekar i skolgårdens ytterkanter, där inte de coola sportgrabbarna höll till.

På vårterminen låg han hemma med påssjuka i två veckor och eftersom han älskade matematik räknade han glatt slut mattebokens alla uppgifter innan han kom tillbaka i mitten av januari. Det blev skamvrån och skäll och gnäll från lärarinnan varje mattelektion under resten av våren – för han hade ju orsakat henne en massa merarbete. Matematik var inte längre roligt. Nu brakade helvetet lös, med en vuxen som punktmarkerade honom som helt ok offer att ge sig på.

Han vågade aldrig säga något hemma, för han var ju övertygad om att hans pappa gått sin väg, ja till och med druckit sig redlöst berusad, i sorg över att det var något fel på grabben. Så att säga något hemma var otänkbart – för han skulle aldrig kunna överleva på egen hand om även hans mamma drog när hon fick reda på att pappa hade haft rätt, och att nu både lärare och klasskamrater hade upptäckt det de också.

school-and-me-8yo

Så åren gick och även övergreppen. När man är liten är man ju ett enkelt offer i kapprum där sexor kan lyfta upp en och hänga en på krokarna. Det hjälpte dock inte att han blev äldre, för barnen från dagis gick i samma klass. En avslagen framtand, panikupplevelsen av att ha hamnat underst i en hög av ungar och inte kunnat andas, den ständiga paniken i omklädningsrummet liksom i skolans korridorer, slagen, hånflinet på de ungar som alla hade bojkottat hans födelsedagskalas, hurraropen från alla de som brukade stå runt honom i en cirkel. De bilderna etsade sig fast och jagade honom dygnet runt. Att ständigt vara på sin vakt och att leva utanför sina egna känslor, som om han bara var en observatör, blev normalt.

När han var tolv orkade han inte mer. Men när han väl stod där, vid stupet, med ett långt rep vars ena ände bundits runt stammen på ett träd och det andra i en ögla runt hans hals, så kunde han inte ta steget. Något inom honom vaknade. Hatet vällde fram och räddade honom, för han vägrade att låta de andra vinna.

Han skulle bevisa att hans far, hans lärare och varenda terrorist i skolans värld hade haft fel – om det så skulle ta livet av honom. Hellre det än att lägga sig ner och dö utan strid.

Så han gick hem igen. Vågade möta sin mor och berätta, samt fick sin världsbild förintad av förståelsen för vad som faktiskt hade hänt när han var tre. Att hans föräldrar älskade honom över allt annat och att hans far hade försökt att sluta men inte lyckats och därför istället valt att flytta för att skydda honom. Just för att han var värdefull, älskad och inte skulle behöva ta skada.

Den insikten förändrade inte världen över en natt. Istället blev det mycket värre, innan det blev bättre. Han fick som 13-åring upp ögonen för ämnen som psykologi, sociologi och kommunikation och dök ned i dem för att förstå både sig själv och sin omvärld bättre, fast utan att kunna få några handfasta råd om hur han skulle kunna få slut på övergreppen i skolan.

För trots den nya kartan befann han sig i ett system som hade vant sig vid att han gick att driva med, håna, slå, spotta på, kasta snus på, knuffa omkull, jaga, fånga och spola (fast de lyckades inte med det sistnämnda). Det systemet försökte bibehålla status quo och sökte förhindra att han bröt sig loss, ändrade sin roll och manus. Motståndet gjorde honom dock bara starkare, likt en maskros som bestämt sig för att tränga upp genom asfalten ovanför.

2012-08-24 06.14.30

Högstadiet präglades av två starka händelser. Den där dagen då han omringades utanför matsalen och lyckades hindra att tre personer kletade in honom med nedpinkat dasspapper just för att han började göra motstånd och slogs för sitt liv. Han skallades så hårt att han fick krypa till sjuksyster, för att han inte hade balans nog att stå upp. Inte ett ord från skolan till hemmet. Ingen anmälan. För det här var ju helt normalt. Vuxna fortsatte blunda.

Men trots att han blev slagen, var det ändå en första seger för honom själv. En seger han följde upp med att få skolans värsta fighter att lämna honom i fred. För vissa som har ett helvete ger sig på andra för att slippa vara de som blir slagna – och när de möter en som blivit slagen så ofta att han bestämt sig för att slå för att döda, med allt uppdämt hat lysande i ögonen, då känner helvetet igen sig själv.

Klassen slöt plötsligt upp bakom honom, för att han hade läst på om något som kallades för transaktionsanalys och genom det hittat ett sätt att visa att han gillade dem och förstod att de inte egentligen ville honom illa och att han önskade deras stöd.

De enda som inte brydde sig gick i parallellklassen, men vid det här laget hade han lärt sig att deras uttalanden om honom egentligen bara sa något om dem själva. Det var inte hans ansvar, inte hans börda. Dessutom hade de slutat att slåss och han hade både börjat växa sig längre än sina forna plågoandar och dessutom börjat träna kampsport.

Killen blev tonåring, i ny skola, med nya klasskamrater och fann riktiga vänner – sådana som hängt kvar resten av livet. Mobbningen var över, men andra hjärnspöken dröjde sig kvar. Matematiken var hans akilleshäl och under andra året på naturvetarlinjen blev han ombedd att byta till en annan linje, trots att det var just biologi, kemi och fysik som intresserade honom mest och hade varit hans starkaste ämnen. Han mönstrade för militärtjänstgöring och blev efter IQ-testet hårt utfrågad av en psykolog som på fullt allvar avkrävde honom en förklaring över varför han inte hade toppbetyg i alla ämnen. Istället för att bli knäckt, var det som om någon grävt fram honom från ruinerna av den studieglädje som han begravts med i första klass.

Han bytte inte program, utan bara självbild. Det räckte till att höja betygen en bra bit, även om en del finslipande fick ske på kvällstid efter gymnasiet. På högskolan möttes han av en lärare som lyckades översätta hans kunskaper inom programmering till matematik, så att han plötsligt insåg att han hade kunnat hela tiden, men inte tillåtit sig vara bra eftersom det hade kostat honom så mycket den där terminen i första klass.

Plötsligt var det ok att vara bra, till och med att vara bäst. Att stå i mitten av en cirkel var inte längre något som gav upphov till plågsamma minnen, utan en källa till glädje och utbyte av kunskaper med andra likasinnade. Asfalten rämnade och han började spira, rent av blomstra.

2012-12-11 09.09.56

Det hjärnspöke som tog längst tid att driva ut, var inställningen från barndomen att de som fanns i hans närhet garanterat skulle lämna honom när de kom på vad som var fel på honom. Han var så rädd att bli lämnad, att han själv sprang sin väg från de som gillade honom, bara för att åtminstone veta var, när och hur uppbrottet skulle ske.

Sedan stannade han som vuxen, på tok för länge, i en relation just för att han hade förbjudit sig att springa sin väg. Trots att han ville väl, blev ändå allting fel. Ju mer han offrade av sig själv och sina drömmar, för att inte bli lämnad, desto mindre fanns kvar att älska och desto svårare blev problemen med hetsätandet, insomnian och det malande självföraktet. Vägen till helvetet är kantad med goda avsikter.

Det tog över 37 år sedan den dag hans föräldrar gick skilda vägar, innan han lyckades förstå att han inte behövde springa och inte heller behövde stanna kvar i något som kändes fel. Just därför kunde han till sist göra det för honom tidigare otänkbara. Han begärde skilsmässa och tog tillbaka makten över sitt eget liv.

Funderingar:

  • Vad går du själv omkring med för begränsande föreställningar om ditt eget värde, dina kunskaper, färdigheter, utseende?
  • Vem planterade de tankarna i dig?
  • Hur mycket är du beredd att offra av ditt liv på att bära runt på andras felaktiga kartor?
  • Vad skulle du vilja tycka, tänka, känna och uppleva istället?
%d bloggare gillar detta: