Spiraldynamik – trotsålder, tonårsrevolt, kriminalitet och diktatur

nlp-p-185I en värld där vi upplever att gruppens beslut går ut över oss själva blir allt fler intresserade av att göra uppror för att säkra sin egen överlevnad. När vi upplever att det finns brist på resurser börjar vi konkurrera – och forskning visar att när grupper börjar konkurrera med varandra försvinner empatin gentemot andra. Grunden för främlingsfientlighet och synen på att alla andra är lägre ställda varelser som borde utrotas utgörs av illusionen att andra människor kostar samhället resurser som den egna gruppen inte upplever sig ha tillgång till; från mat och husrum, till utbildning, jobb, pengar, social status.

2013 kan det tyckas som om vi borde ha lärt oss av vår historia… men faktum är att många i dag varken förstår hur ytterst lite som krävs och hur lätt de själva faller offer för det suggestiva i att se sig själv vara en del av de starka, de utvalda, de rättfärdiga – och vilka brutala grymheter vi då anser är fullständigt normala och till och med godhjärtade. 1967 gjordes följande experiment – som bör ses av varje generation – även din.

Så hur hänger det här ihop med utvecklingen av vår arts olika värderingssystem? I går pratade vi om att vi hade gått från överlevnad som individer, till överlevnad genom att slå oss samman i stammar, styrda av byäldste och schamaner som gärna offrade individer i hopp om bättre jaktlycka.

I våra äldsta stammar blev unga krigare frustrerade över att schamaner och äldre individer hade mer att säga till om rörande deras eget liv än de själva hade. De frågade sig – med hänsyn till sin egen styrka – varför de behövde lyda någon som det vore enklare att helt enkelt slå ihjäl, för att själv ta makten.

Det röda synsättet, med den starkaste individen i centrum, föddes som en motreaktion mot att svaga individer hade makt att sända starka individer i döden, mot deras vilja – en i sak väldigt positiv reaktion som vi ju även återfinner i alla våra olika trotsålderstadier, från treårstrotset till tonåren. Viljan att kunna få bestämma själv över sitt eget liv.

När vi tillfrisknar efter en skada eller en lång tids sjukdom är detta något mycket positivt, som dock vårdpersonal som regel tycker är lite besvärligt att handskas med, för en förut ”lydig” patient blir plötsligt krävande och väljer själv om den vill lyssna till vårdens rekommendationer eller ej. Ändå är det ett friskhetstecken; vi har äntligen blivit starka nog att återigen klättra uppåt för att bli våra egna livs ledstjärnor.

Baksidan på detta värderingssystem är att vi både som individer och art kastade oss ut i ett nytt samhälle baserat på djungelns lag – den starkastes diktatur. Vi bytte gruppens övergrepp mot individen, till individens övergrepp mot gruppen. Dessutom gjorde vi det – och gör det själva under vår egen uppväxt – med avsaknad av insikt om hur mycket det var som vi inte hade en susning om.

Vi drevs av jakten på omedelbar tillfredsställelse, i gängbildningar där respekt bara utdelades genom brutal styrka och där allt vi kunde ta av någon annan var vårt, till dess att någon annan tog det från oss. Samma kicksökande och kortsiktiga tänkande driver en del till allt från snatteri till oskyddat sex, odlar en attityd av lättkränkthet med slagsmål som ett sätt att visa styrka och köpa sig respekt genom andras rädsla.

Men till sist fick den stora massan nog – den består ju, trots att den kan hållas kuvad av unga, starka, beväpnade despoter under ganska lång tid, av långt fler individer. Det var inte ett fungerande liv att befinna sig i stammar som ständigt slogs om resurser och där ledarskapet alltid utmanades. Det gick inte att bara stjäla det andra odlat och slå ihjäl bönderna, för maten tog ju faktiskt slut och ingen ledare kunde skapa någon större kontinuitet och framförhållning eftersom de ju också blev varandras villebråd i den ständiga kampen om de allt mer krympande resurserna.

Varje steg vi gått i vår utveckling, löser således föregående systems problem, fast medför samtidigt nya problem som det nya sättet att tänka, inte klarar av att lösa…

Spiralen fortsätter att rotera och vi ständigt pendlar mellan individ och grupptänkande, i en allt mer komplex värld där vi försöker tillämpa gårdagens lösningar på nya problem.

Risken är säkert uppenbar för dig att vi snart är där – i en värld där grupper ställs mot varandra, där vissa människor är önskvärda och andra inte och där våld blir ett normalt sätt att driva igenom en politisk agenda. Fast det behöver inte bli det, för vi är många som lever i helt andra, mycket mer utvecklade värderingssystem. Grundorsaken är som alltid i vår arts historia, upplevelsen av att resurserna håller på att ta slut. Istället för att satsa på forskning och på att skapa lösningar som enkelt skulle ge många både mat, jobb, tak över huvudet och en känsla av meningsfull gemenskap börjar våra ledare argumentera om vilka andra grupper som bär skulden till att vi levt över våra tillgångar.

Att enbart satsa på det som blev vårt nästa steg – gemensamma regler, lag och ordning, fängslande och dödsstraff för skyddandet av gruppen – har dock inte visat sig vara en helt rak väg att gå. Istället gick vi ett steg bakåt först, för att sedan kunna gå framåt.

Vi fick återknyta kontakten med de värderingar som vi hade revolterat emot – värdet av allt vi kunde uppnå som grupp – och utifrån det hitta ett system där individen fick större utrymme och skydd även mot gruppen, genom ett gemensamt regelverk. Fast mer om det i morgon…

%d bloggare gillar detta: