Vad skulle du göra om pengar inte var en invändning?

Få saker är så frustrerande, oavsett om du levt i 17 eller 97 år, som att veta att du som tonåring utgör en krutdurk av energi och kreativitet som saknar livserfarenhet och ekonomiska muskler för att förverkliga dina drömmar. Att ha svar, eller åtminstone idéer värda att pröva, och att ständigt mötas med skepsis av de som redan tröttnat, är verkligen pest eller hur?

Det senare har ju faktiskt inte med åldern att göra, däremot med hur skuldsatt du låtit dig bli i ett system där du programmeras till att vara en lydig konsument av allt fler prylar och tabletter, trots att ingenting av allt det du handlar gör dig lyckligare inombords eller låter dig komma närmare de människor du älskar.

Ingen ångrar att de inte köpte senaste telefonmodellen eller tio extra bilar när de väl ligger där på sin dödsbädd, däremot att de inte levde sitt eget liv, förverkligade sina egna drömmar, umgicks med sin familj och våga följa sitt hjärtas röst.

Vi vet inte om det här är enda chansen vi har eller om vi kommer få leva med konsekvenserna av våra val i evigheters evighet – så det verkar logiskt att se till att verkligen leva fullt ut och samtidigt följa en enkel regel; så länge det inte skadar någon eller något, gör vad du vill.

Förr brändes människor som tänkte så på bål. I dag grillar vi människor både som underhållning (roasting) och i arbetslivet (utbrändhet). Varför? Vad fick så många att förlora sig själva trots alla kurser i personlig utveckling, självförverkligande och nyandlighet? Hur kunde det bli ännu ett kommersiellt urvattnat jippo trots att vi som art verkligen behöver det så väl?

För att de vuxna utan att ha koll på hur det gick till lät sig snärjas med snabba lån och statusprylar, tills allt som var kvar var en hetsjakt i att överglänsa varandra med lånta fjädrar. De ville bara ha lite kul, det var inte så mycket pengar och de skulle betala tillbaka senare… (du har kompisar som låter precis likadant, eller hur!)

Fast så kom det nya prylar som bara var kände sig tvingade att ha; alla andra hade ju det och de ville inte hamna på efterkälken. Steg för steg blev de beroende av att köpa sig lite guldkant i tillvaron, för att försöka fylla tomrummet där deras drömmar och ideal en gång levt. Men det är inte det värsta. Det värsta är inte ens att de samtidigt stal din framtid och inte kan betala tillbaka, för att planeten inte räcker till…

Det värsta är att de fortsatte vara tonåringar… lika vilsna, lika drivna av rädsla att sticka ut ur flocken, lika naiva och lättlurade som de nu anklagar dig och din generation för att vara. För det är det mest svårsmälta av allt som de behöver leva med; att inse att de villigt lät sig luras och att de nu har väldigt mycket mindre tid kvar att göra något åt det. Det är nämligen det enda som skiljer dig från dem. Du är fortfarande övertygad om din odödlighet. Det är därför du vågar ta risker. Håll kvar vid det!

Lek med tanken att det precis på samma sätt är närmast outhärdligt plågsamt att du några årtionden senare har all erfarenhet och i den bästa av världar rejält med ekonomiska muskler, men att du någonstans längs vägen förlorat dina storslagna drömmar och din entusiasm. Har du din kvar är det snarare för att du lyckats överleva – trots systemet – än att samhälle och skola bidragit till din framgång.

Risken finns att du som vuxen kommer titta tillbaka på ditt liv och inse att du gick på samma nitlott som dina föräldrar och deras föräldrar före dem, trots att ni alla svor att inte trilla ner i samma hål. Du är kanske inte där än, men en del är det. Kanske finns det fortfarande en chans för er allihop?

Vad skulle du välja att göra med ditt liv om inte pengar var en del av ekvationen? Tidigare generationer slogs mot varandra i kampen om något de upplevde vara en bristvara; mat, vatten, ved, mineraler, olja, mark… vi vet nu att det enda vi uppnår genom att fortsätta slåss med varandra som art är att vi alla förlorar.

Om alltså alla generationer före dig har haft totalt fel (vilket du redan vet, det visste vi redan på min tid, men jag trillade också ner i hålet och kämpar fortfarande med att komma upp ur det) – hur skulle vi kunna göra istället?

Vad skulle du kunna göra annorlunda? Hur skulle vi som förvisso står delvis nere i gropen (men är villiga att hjälpa dig slippa göra oss sällskap medan vi gräver oss upp) kunna hjälpa dig?

%d bloggare gillar detta: