Startsidan

… nu tänker jag skapa en ny flock att träna med. En som vill klara av hinderbanan vid Kransmossen, att springa milen på 50 minuter, att simma, cykla, löpa och inte minst att klättra, leka och ha skoj ihop medan vi hittar tillbaka till den glädje som redan finns inom oss under alla lager av fett vi lagt på oss medan vi sörjde det vi förlorat och samtidigt förlorade greppet om oss själva och livet.

44 år och i mitt livs absolut sämsta form efter att ha tagit mig igenom den tuffaste perioden i mitt liv från 2009 till 2015, har jag idag insett att det bara är jag som kan hjälpa mig nå mina egna mål. Även om omgivningen vill väl kan varken mediciner, pulver, hypnos, dieter av olika slag, råd om att ”det bara är att bestämma sig på riktigt” eller ”att äta mindre än man gör av med” bidra till något – för hade de gjort det hade jag redan varit i mål.

Under min rehab från ätstörningen BED (binge eating disorder) som i mitt fall ackompanjerats av två NPF-diagnoser (vilka gemensamt bidrar till att jag har extra svårt att starta upp, har taskig uthållighet och usel impulskontroll), fokuserades primärt på att lära sig handskas med svåra känslor (ensamhet, utsatthet, utmattning, sorg) samt att curla sig själv maximalt genom att försöka i möjligaste mån att kartlägga stressfaktorer, anpassa vardagen samt skapa fungerande rutiner för att ha energi över när vardagen krisar (vilket är oftare än önskvärt och oftast ligger utanför min kontroll samt inte heller kan schemaläggas utan snarare handlar om ständig beredskap för brandsläckning).

I all enkelhet att sluta använda matkoma som bedövningsmedel (på samma sätt som alkoholisten bedövar sig) och hitta andra alternativ som inte är självdestruktiva. Jo, jag vet, lättare sagt än gjort.

Det senaste halvåret har jag börjat se att en stor del av min stress orsakas av att jag fortfarande kan se och med lätthet räkna ut vad som behöver göras, men pga utmattningen för lite drygt tolv år sedan, inte längre i mig själv har samma kapacitet att förverkliga visionerna. På jobbet handlar det förstås om att jag tidigare hade egna utvecklare som bidrog till att skapa resultat – så till viss del handlar det om att jag varit fartblind och länge frustrerats över att jag inte kan producera lika mycket som 12 vassa utvecklare på samma tid… fast i ärlighetens namn var det ju inte jag som gjorde jobbet då heller. Min roll var oftast den renodlade arkitektens roll, mot att jag idag är en generalist med huvudfokus på systemintegration.

Med en startvikt på 123 kg och en målvikt på 83 kg har jag framför mig en resa jag prövat många olika vägar till, vilka tillsammans med ett helt stillasittande jobb varje gång gjort att jag ökat i omfång efter ännu en vurpa och ännu ett misslyckat försök.

Mitt blodtryck är försämrat. Min astma och min allergi tuffare än någonsin förr. Bukfetman stjäl plats från alla organ, inklusive mina lungor och jag får både för lite syre och försämrad rörlighet. Mina kläder är slut – jag kan bara ha på mig funktionströjor och träningsbyxor… resten skaver och slits sönder på en vecka (inte bara tyget, utan även huden).

Fyra stora livskriser i kombination knockade mig. Jag vill inte längre ha dem som utgångsläge och måttstock. Jag vill inte längre vara ensam. Samtidigt har alla de vänner jag ser upp till och som visar att den här livsomställningen är genomförbar förflyttat sig till andra landsändar. De kan fortfarande inspirera, men inte längre dra mig ut i skog och mark.

Så nu tänker jag skapa en ny flock att träna med. En som vill klara av hinderbanan vid Kransmossen, att springa milen på 50 minuter, att simma, cykla, löpa och inte minst att klättra, leka och ha skoj ihop medan vi hittar tillbaka till den glädje som redan finns inom oss under alla lager av fett vi lagt på oss medan vi sörjde det vi förlorat och samtidigt förlorade greppet om oss själva och livet.